I dag var det dags igen för Roger Anderssons stadsjakten. Precis som förra gången samlades vi i Årstaberg – där delade vi upp oss i grupper. Lite efter löpstyrka – och såklart lite efter vilka vi kände.
Jag sprang med Elisabeth, Hans, Bertil, Michael och Kalle. Vi startade 4 minuter före Micke och hans ”snabbgrupp”. Totalt var vi 8 grupper. Vi fick tre platser vi skulle springa till: Stadshuset, Vasamuseet och Mosebacke. Vi fick ta platserna i vilken ordning vi ville. På varje plats fick vi en ”fysikgåta” – när vi svarat rätt på den fick vi en ledtråd till var vi skulle samlas efteråt. Min grupp började med Mosebacke.
När vi skulle sticka ifrån Mosebacke kom Mickes snabbgrupp Hmmm, de tog alltså samma väg som oss. Eller hade snabbgruppen kanske redan hunnit vara på någon av de andra platserna redan … Hur som helst, vi drog vidare till stadshuset. Svarade rätt på frågan – fick ny ledtråd och stack iväg. Då kom Mickes grupp. Hack i häl. Sista platsen – Vasamuseet. Vi tog den absolut bästa vägen dit och kutade på i skönt tempo. Vi hittade Henke som stog nere vid kajen – svarade rätt och fick ledtråden. Mickes grupp kom. Lite märkligt att de som springer kanske minuten snabbare än oss per kilometer aldrig om förbi …
Nu hade vi alla ledtrådar – och fick fram Stockholms Centralstation. Ok, bara att kuta tillbaka, nästan samma väg som vi kom. Nu var vi helt säkra på att Micke och gänget skulle springa om oss. Men inte. Vi var första grupp till Centralstationen. Vi hann till och med sitta där i kanske 10 minuter innan Mickes grupp kom. Vi var förundrade. De också visade det sig under middagen.
De kunde inte släppa att vi kom före. Verkade mer tro att det kom några slags superhjältar och flög med oss sista biten. Eller ett gäng shejker på vita springare som tog oss med på en vild galopp ! Mmmm, det är lätt att säga att det är på lek så länge man kommer först. Men sen visar det sig att leken – den kan bli på blodigt allvar. Roger – tusen tack för en rolig kväll – och för ett fint initiativ. Det här gör vi väl om. Eller hur Elisabeth, Kalle, Bertil, Michael och Hans – det här gav ju mersmak!
Och jag förstår fortfarande inte hur det gick till.